Sara Paborn skriver både skönlitteratur och poesi. Hennes roman Tistelhonung nominerades till Årets bok 2020. Förra året debuterade hon som lättlästförfattare med boken Kanotklubben.

Vad skulle du vilja göra för att lyfta läsningen i Sverige?

Jag skulle vilja att alla skolor hade ett eget bibliotek och en egen skolbibliotekarie! Att som samhälle visa att man tar språket, litteraturen och läsande på allvar, tror jag är nyckeln till många andra saker. Bibliotek och skolbibliotek har betytt så otroligt mycket för mig. Jag tillbringade mer tid där än hemma. Det kändes värdigt och fint att få ha en egen skolbibliotekarie på min lilla skola. Det skulle jag vilja ge till alla barn.

Läsning betyder mycket, vad betyder skrivandet för dig?

Skrivande är som andhämtning. I perioder då jag inte har kunnat skriva har jag inte mått bra. Jag har en massa inom mig som vill ut, och jag njuter av hantverket att skriva. Jag började skriva böcker nästan innan jag kunde prata. Häftade ihop egna små böcker som jag nu har hundratals av uppe på vinden. Då som nu är språket viktigt för mig, jag filar väldigt länge på mina meningar. Ett starkt språk kan ge mig en stor skönhetsupplevelse.

Din nya lättlästa bok utspelar sig på ett värdshus ute på landet. Kan du berätta mer om platsen?

Det fanns en gammal dansbana i närheten av där jag växte upp som hette Valje Nöje. Det är en miljö som jag ofta återvänt till i fantasin. Det var där jag fick min första kyss. I boken finns också en dansbana, och alldeles i närheten ligger värdshuset. Här var det förr mycket liv, dans och umgänge, men landsbygden har avfolkats. Jag blev nyfiken på vad som händer med människorna som finns kvar på de här platserna, och boken blev ett sätt att utforska det.

Vickys värdshus är ganska omodernt. Vad tycker du och Vicky om dagens samhälle egentligen?

Jag är nog Sveriges största nostalgiker! Jag är uppvuxen på åttiotalet i Sölvesborg där vi spelade amatörteater och i band, cyklade runt och utforskade övergivna platser, sände närradio och tvingades vara kreativa på olika sätt. Jag längtar tillbaka till ett friare liv, utan telefoner och utan att alla har koll på vad man gör. Boken är på ett vis en hyllning till den tiden.

Fotograf: Henrik Folkesson

Ta del av handledningen till Vickys värdshus, (mtm.se, öppnas i nytt fönster).